På en promenad i kvarteret snubblade jag nästan bokstavligt över lite svamp och den lilla svampplockar flickan i mig fick fort jordiga händer. När jag var liten brukade mamma, pappa och jag åka ut i skogen för att plocka svamp och trots att det måste vara 15 år sen så minns jag en del av sorterna som går att äta och inte går att äta.
För att vara på den säkra sidan så påminde pappa mig att ifall svamparna är angripna av mask och dylikt så är det ett tecken att de inte är giftiga. Därtill så kan jag ju se skillnad på en flugsvamp och en röd kremla och trots att jag "matförgiftade" Henkke på vår fjällvandring förra sommaren så vågar han ännu äta de svampar jag plockar. (Jag hävdar fortfarande att det var en Tegelsopp eller i alla fall en ätbar strävsopp och att Henrik med större sannolikhet druckigt Rudolf-ren-feces-infesterat vatten...typ)
Anyway, jag snubblade först över denna svamp:
Näst ut, Kungen i soppdjungeln: Mr Karl-Johan! TRE stjärnor! Mums säger jag bara. De här ska nog användas till något speciellt. Kanske en krämig paj till helgens villa-avslutning (rikssvensk översättning: avslutning på sommarstugssäsongen). Den förtjänas att avnjutas under vördnad och tystnad där de enda ord som får bryta tystnaden är: "Åh vad gott", "Mmmm" och diverse andra stönande ljud om hur gott och lyxigt det är. No pressure...
Nu är det bara att hoppas på att Karl-Johan svampen inte är en gallsopp och att lingonen har tillräckligt med pektin i sig. Men det är lungt, gallsoppen är "troligtvis inte giftig" och det finns alltid syltsocker med tillsatt pektin i.
Så helt bedrövligt och tråkigt och utan spänning är ändå inte livet som arbetssökande.
/Madde